Längtans dörrar
Fem människor öppnar dörren till ett minne. En gryta, en kopparskål, en badsvamp av luffa – och ett helt liv bakom varje föremål.
När vi söker oss till längtans dörrar och varsamt knackar på dem, möts vi ibland av dörrar som är stängda, dammiga och rostangripna. Ändå vilar där inne berättelserna – fragmenten av ett annat liv. Kanske har de gömts undan av tidens gång och blivit en del av det förflutna, men vid den lättaste beröring vaknar de åter till liv.
”Vid den lättaste beröring vaknar de åter till liv.”
De kom med långsamma steg, tyngda av årtionden i exil och av berättelser som aldrig lämnat deras hjärtan. Vi knackade försiktigt på deras längtans dörrar, och minnena började flöda som en stilla, klar flod – ibland följda av ett varmt leende, ibland av tårar som tyst fann sin väg.
Rahil .. bär fortfarande med sig de handgjorda föremål hon tog med från Syrien för fyrtio år sedan. Varje gång hon går till kyrkan följer de henne – inte bara som bruksföremål, utan som levande minnen av ett hem hon en gång lämnade.
Hasiba .. visar med glädje upp en enkel gryta. För henne är den ovärderlig. Den påminner om hennes svärmor, som använde den för att förvara yoghurt innan hon bar den till marknaden för att sälja den. Med de små inkomsterna kunde familjen ge sonen möjlighet att studera vidare på universitetet. I grytan ryms därför inte bara ett föremål, utan också en berättelse om uppoffring, kärlek och hopp.
Munira .. ler när hon lägger en badsvamp av luffa på bordet. Tankarna går genast till modern, som lärde henne hantverket. Med sina händer tillverkade hon otaliga badsvampar, vilka sedan blev gåvor till vänner och människor hon höll kära – små föremål fyllda av omsorg och gemenskap.
Fikri .. håller stolt upp en kopparskål. För honom är den en symbol för familjen och deras yrkestradition i Midyat i Turkiet – konsten att förtenna kopparkärl, ett hantverk som bevarades trots de mörka åren av folkmordet Seyfo.
Bahiya .. vårdar ett minne från sin förlovning år 1963: ett tygstycke broderat med hennes eget och hennes fästmans namn. Men när hon lyfter handen till halsbandet hon bär runt halsen förändras hennes blick. Smycket är ett arv efter hennes avlidna mor. Det är då orden tystnar och en ensam tår berättar det som inte längre kan sägas.
Text: Malkon Malkon
