Historien skriver poesi
Yousif Afrim är 96 år. Synen är nästan borta, men minnet vilar aldrig – och orden blir dikter.
Lutad mot sin käpp vandrar han stilla fram. Med sina ord och dikter skriver han historien som poesi. Hans syn har försvagats så mycket att den nästan har försvunnit, men hans inre blick sviker honom aldrig och hans klara, levande minne tycks aldrig vila.
”Hans inre blick sviker honom aldrig.”
Hans familj härstammar från en by i närheten av Midyat i Turkiet, en by som var känd för tillverkning av lerkrukor. Den särpräglade röda jorden omvandlades till lera som bearbetades omsorgsfullt innan den formades och brändes till keramik. Därefter såldes krukorna och andra lerkärl till de omkringliggande byarna.
Familjen tvingades emellertid att korsa gränsen till Syrien efter att hans far och farbror kallats in till militärtjänst. Under denna tid härjade kolera, malaria och tyfus som skördade otaliga människoliv. Dödligheten var så hög att man vissa dagar begravde sju människor.
Familjen bosatte sig i al-Qahtaniyah, där Yousif genom hårt arbete och uthållighet så småningom lyckades öppna en egen handelsbutik i staden al-Qamishli. Senare emigrerade han till Sverige, där han arbetade fram till pensionen.
I dag lever han ett lugnt, tryggt och värdigt liv. Ändå finns en sak han fortfarande saknar – den värme, närhet och gemenskap som en gång präglade de mänskliga relationerna.
Text: Malkon Malkon
