Den vänlige smeden

Jag föddes i Qamishli i en fattig familj. Mina föräldrar hade kommit dit från byn Zaz i Turkiet. Jag hann aldrig lära känna min far. Han dog en kort tid efter min födelse.

Min mamma stod då ensam med oss barn. Hon arbetade hårt för att försörja familjen och ta hand om oss. När mina äldre syskon blev gamla nog började även de arbeta för att hjälpa henne med familjens försörjning. Vi var fattiga, men vi hade varandra.

Jag började skolan som barn, men skolan fångade aldrig mitt intresse. Jag ville hellre arbeta och lära mig något med händerna. Därför började jag som lärling hos en smed. Jag var bara omkring sju år gammal.

Det var ett hårt liv för ett så litet barn. Jag försökte göra mitt bästa och arbeta flitigt, men ibland blev jag straffad av min första arbetsgivare. Till slut lämnade jag honom och började arbeta på en annan smedja. Där tjänade jag tre syriska pund i veckan. Varje vecka gav jag pengarna till min mamma. Jag visste att de behövdes hemma.

Jag fortsatte att arbeta som smed i åtta år. Det var så mitt yrkesliv började – med små händer, hårt arbete och ett stort ansvar för familjen.

Senare flyttade jag till Damaskus, där jag fortsatte att arbeta som smed. Där arbetade jag tillsammans med egyptier och stannade i ungefär ett år. Syrien befann sig då i en period av oro och politiska konflikter, och därför återvände jag till Qamishli.

I Qamishli öppnade jag min egen smedja. Det var en viktig tid i mitt liv. Jag hade gått från att vara en liten pojke som arbetade för andra till att själv ha en verkstad och ett eget yrke.

Men livet tog åter en ny riktning. Skatterna blev höga och det blev svårt att fortsätta verksamheten. Jag stängde därför min smedja och reste till Beirut.

I Beirut kom jag att stanna i 24 år. Där arbetade jag på ett tyskt industriföretag och byggde vidare på mitt yrkesliv. Många år gick och livet förändrades ännu en gång.

Jag emigrerade till Sverige och började arbeta inom Södertälje kommun. Där arbetade jag med städning i 18 år.

Det som var svårast i Sverige var språket. Svenska kändes svårt och det var inte lätt att börja om i ett nytt land. Jag försökte lära mig språket, men efter en tid förstod jag att jag ville arbeta i stället.

Jag berättade för personalen på skolan att jag ville ha ett arbete. De lyssnade på mig och hjälpte mig att hitta ett. För mig blev arbetet en väg in i det nya samhället.

Efter många år av arbete kom pensionen. Livet blev lugnare.

I dag tillbringar jag större delen av min tid på min gård. Där känner jag mig hemma. Jag tycker om att vara där och jag brukar ta emot mina vänner. Vi träffas, pratar och umgås.

Jag känner mig inte sysslolös. Jag har alltid något att göra och något att tänka på. Efter ett långt liv av arbete har jag lärt mig att uppskatta det enkla: en lugn dag på gården, en vän som kommer på besök och tiden som får gå i sin egen takt.

Mitt liv har gått från Qamishli till Damaskus, från Beirut till Sverige. Jag har arbetat med mina händer under större delen av mitt liv. Jag har varit lärling, smed, industriarbetare och kommunanställd.

Nu är jag pensionär.

Men jag har inte slutat leva.

Jag lever lugnare – på mitt sätt, bland min gård, mina vänner och mina minnen. 

**Intervjun spelades in:  12 maj 2026

** Gevriye Issa avled 16 september 2026

Publicerad 2026 — Ett projekt av Läsfrämjarinstitutet