Hjulsta, Stockholm
Tjugo elever, nitton språk
Linnéa slutade se flerspråkigheten som ett problem den dagen klassen fick berätta på sitt eget språk.
Jag hade en klass där knappt någon räckte upp handen. Det var inte trots. De var rädda för att låta fel.
”De hade aldrig varit tysta för att de saknade ord. Bara för att orden var på fel språk.”
Vi provade en sak: alla fick berätta en historia hemifrån på det språk de ville. Sedan översatte vi tillsammans, ord för ord, med hjälp av varandra.
Efter tre veckor var det inte tyst längre. Samma barn som inte vågat läsa högt stod framför klassen och rättade min uttal av deras namn.
Det är inte en metod jag hittat på. Jag lånade den av en kollega som lånat den av någon annan. Sprid den vidare.